And you, García Lorca, what were you doing down by the watermelons?

Er glad i bokudsalg i Fiolstræde.

Botanisk have. Bra sted.

Jason om å bry seg likevel

Ok. Skriv alt.

Rasteplass i styrtregnet: Under et tak ved Stormbroen. Billysene speiles i asfalten, det lukter piss der vi sitter. Vi blander gin og tonic i tre glass vi har stjålet, tar fram kamera for å bevare øyeblikket for ettertida, ler av oss selv. Når vi har drukket opp går vi ut i regnet, neste gang vi kommer inn under tak drypper det av oss, folk flytter seg.

Drømmer om zombiene igjen, jeg er innestengt i et sort, kvadratisk rom med dem og vi leker en lek. Reglene går ut på å drepe først.

Våkner. Gressklipper utafor om morgenen. En fantastisk lukt sprer seg i rommet, som om en skog av enorme tomatplanter blir meiet ned.

Stéphane Hessel om ikke-vold

Jeg er overbevist om, at fremtiden tilhører ikke-volden, den tilhører forsoningen mellem de forskellige kulturer. Det er den vej, menneskeheden må følge fremover. Også heri er jeg enig med Sartre: Man kan ikke undskylde terrorister, der anvender bomber, men man kan forstå dem. Sartre skriver i 1947 i en af sine litterære og politiske kronikker om «Forfatterens situation i 2947»: «Jeg erkender, at volden, uanset hvilken form den end måtte manifestere sig i, er et nederlagsudtryk. Men det er et uundgåeligt nederlagsudtryk, fordi vi befinder os i et voldeligt univers. Og selv hvis vi medgiver, at det kun eskalerer volden at gribe til vold imod volden, så må man dog samtidig medgive, at det er den eneste måde at standse den på.» Hvortil jeg imidlertid vil tilføje, at ikke-vold er en sikrere måde at standse den på. Man kan ikke støtte terroristerne, sådan som Sartre gjorde ud fra dette princip under krigen i Algeriet og under Sorte Septembers aktion mod de israelske sportsfolk ved OL i 1972 i München. Det er ikke nogen effektiv strategi, og Sartre ender da også selv henimod afslutningen af sit liv med at sætte spørgsmålstegn ved terrorismens betydning og eksistensberettigelse. At sige, at «volden ikke er effektiv», er langt mere afgørende, end at tage stilling til, om man bør eller ikke bør fordømme dem, der hengiver sig til den. Terrorismen er ikke effektiv. Til forestillingen om effektivitet hører et ikke-voldeligt håb. Hvis der eksisterer en voldelig forhåbning, finder man den snarere i Guillaume Apollinaires poesi, ikke i politikken. Sartre erklærede i marts 1980, tre uger før sin død: «Det er nødvendigt at forstå, hvorfor verden af i dag, som er forfærdelig, kun er en etape i den lange historiske udvikling, at håbet altid har været en af revolutionens og oprørets vigtigste drivkræfter. Jeg betragter stadig håbet som min forestilling om fremtiden.»

Stéphane Hessel

Gør Oprør!

(Indignez Vous!)

Tegne og skrive

Har ikke turt å skrive på noen måneder. Skrivebordet er bygget opp rundt det å tegne, er fylt med forskjellige typer penner, tusjer, blyanter, fargeblyanter, pensler, viskelær, papirkutter, skissebøker, tegnepapir, tegneunderlag. Likevel står pc-en i midten, likevel finnes ordene, teksten, i sentrum.  

The Mountain Goats om å slå opp med kjæresten

Og etterpå

Vi går forbi Distortion chillout, det er søndag, alt er rolig, musikken er på men det er bare to som danser. Finner noen venner som ligger på ei brygge ved Nokken, vi legger oss med dem, treverket brenner under lårene og det er så varmt at huden blir stram og påtrengende. Må ha føttene i vannet, skulle ønske vi hadde badetøy med. Jeg er fortsatt blek alle andre steder enn skuldrene. Herfra ser byen ut som science fiction, kontrasten mellom den og trærne, kolonihagene og trebryggene på denne sida av kanalen. Seinere, på vei tilbake til Distortion plukker vi hylleblomster i en tøypose, vi skal lage saft.

Distortion

Det er noe helt spesielt å danse utendørs, midt på Vesterbro, midt på Islands Brygge. Det er så sykt bra stemning. Folk klatrer opp på biler, husfasader, tak, lyktestolper. Folk danser overalt. Drikker øl overalt. Fem øl for femti kroner. Man trenger ikke engang drikke særlig mye, for man danser danser danser, og de spiller bra musikk, og man beveger seg kontinuerlig, får støv i skoene, i øya, øl i håret, det blir helt jäger fra scenen, dj-en roper COPENHAGEN og folk skriker. Løfter armene i takt, i takt.

Olof Lagercrantz om den indre pulsen

John Keats, den engelske diktaren, skrev till en vän en gång, att det inte finns någon människa i hele världen som inte kan skäras i bitar och krossas med hjälp av hennes svagheter. På samma sätt med dikter. Alla har sina blottor men det är till den inre pulsen man måste lyssna.

Hagar Olsson, den finländska kritikern och författaren, skrev om litteratur med ett starkare inre tryck än någon jag känt. Jag brukade besöka henne i hennes hem på Petersgatan i Helsingfors. Hon bjöd på te under en tavla av Sallinen föreställande galopperande hästar i ett grönt landskap. Den kontrasterade underbart mot den alltmer nedslitna våningens grå.

Hagar grät och klagade – över att det drog från fönstren, över att barn skrek och lekte i våningen ovanpå, över politikernas förljugenhet och diktarnas falskhet. Men plötslig kom talet in på en bok eller dikt hon älskade. Tårarna försvann. Hennes ögon började gnistra. Bokens gestalter steg fram, fanns i rummet nästan like synliga som hästarna på tavlan. Ett under skedde är hon rörde vid dessa varelser vilka fanns blott i orden.

Hon blev gammal. Hennes medvetande omtöcknades. Slutligen kände hon inte längre igen mig när jag kom. En gång satt hon i en rullstol. Hon var klädd i en blå nattrock. Hennes ansikte var förstelnat, blekt. Hennes rödbruna hår, som Edith Södergran, hennes väninna, hänförd talar om och som hon själv alltid varit så stolt över, var för längre sedan grått och visset. Då hon inte kände igen mig visste jag inte vad jag skulle säga

- Vad du har för en vacker nattrock Hagar, sa jeg slutligen.

- Den har en så vacker blå färg! svarade Hagar och vaknade vid dessa ord ett ögonblick upp.

Hon uttalade ordet blå med sådan kraft att hennes forna väsen återvände. Jag tyckte att jag aldrig förr hört ordet och aldrig sett den färgen förr. Det är på uttryckskraften det kommer an.

Vinduskarm

Er glad i Nesodden og Oslo, men det er fint å være hjemme igjen også.

Rabarbramuffins

Det som blir igjen når jeg drar

Å være hjemme

Jeg kommer hjem, og pappa vasker føttene mine i såpe, tørker dem med et håndkle. Han vet de gjør vondt. Hendene hans er større enn føttene mine, lukker seg rundt dem. Det er noe annet å komme hjem nå enn det var, kanskje fordi vi er eldre. Lillebror har tatt seg fri fra jobb for å være her samtidig som meg, vi lager te og setter oss i stua, og noe av det første vi gjør sammen, som familie, er å finne et leksikon og slå opp grunnstoffenes periodiske system. Etterpå går jeg ut og hilser på kattene og hønene.

Jeg sov oppe i tårnet, loftsvinduet var åpent over meg. Da det tordnet og lynte tidlig om morgenen våknet jeg ikke av lyden, men av at regnet traff meg i ansiktet.

Dagen etter, satt på benken under hylleblomsttreet med lillebror. Kyllingene holdt seg hos oss, så på oss, lurte på om vi hadde mat. Lillebror og jeg er enige om å være uenige, vi snakker om gud og evolusjon. Jeg sier evolusjon er en av de vakreste ideene jeg vet om. Etterpå plukker jeg rabarba nederst i hagen, der jeg en gang gravde opp en dam. Den var fylt av vann hver vår, vi hadde ender som badet i den. Jeg tar rabarbraen med opp og baker muffins, inviterer farmor til å sitte og se på, smake på deigen.

Farmor

Det å høre skrittene hennes nede i gangen. Jeg sitter i stua oppe. Høre døra åpne seg til hennes stue. Hun sleper med beina nå, etter at hun falt og slo seg. Hun kremter og hoster litt. Og det er hennes hoste og hennes skritt og jeg vil bare huske dem og huske dem og huske dem.