John Keats, den engelske diktaren, skrev till en vän en gång, att det inte finns någon människa i hele världen som inte kan skäras i bitar och krossas med hjälp av hennes svagheter. På samma sätt med dikter. Alla har sina blottor men det är till den inre pulsen man måste lyssna.
Hagar Olsson, den finländska kritikern och författaren, skrev om litteratur med ett starkare inre tryck än någon jag känt. Jag brukade besöka henne i hennes hem på Petersgatan i Helsingfors. Hon bjöd på te under en tavla av Sallinen föreställande galopperande hästar i ett grönt landskap. Den kontrasterade underbart mot den alltmer nedslitna våningens grå.
Hagar grät och klagade – över att det drog från fönstren, över att barn skrek och lekte i våningen ovanpå, över politikernas förljugenhet och diktarnas falskhet. Men plötslig kom talet in på en bok eller dikt hon älskade. Tårarna försvann. Hennes ögon började gnistra. Bokens gestalter steg fram, fanns i rummet nästan like synliga som hästarna på tavlan. Ett under skedde är hon rörde vid dessa varelser vilka fanns blott i orden.
Hon blev gammal. Hennes medvetande omtöcknades. Slutligen kände hon inte längre igen mig när jag kom. En gång satt hon i en rullstol. Hon var klädd i en blå nattrock. Hennes ansikte var förstelnat, blekt. Hennes rödbruna hår, som Edith Södergran, hennes väninna, hänförd talar om och som hon själv alltid varit så stolt över, var för längre sedan grått och visset. Då hon inte kände igen mig visste jag inte vad jag skulle säga
- Vad du har för en vacker nattrock Hagar, sa jeg slutligen.
- Den har en så vacker blå färg! svarade Hagar och vaknade vid dessa ord ett ögonblick upp.
Hon uttalade ordet blå med sådan kraft att hennes forna väsen återvände. Jag tyckte att jag aldrig förr hört ordet och aldrig sett den färgen förr. Det är på uttryckskraften det kommer an.
No comments:
Post a Comment