Oslove

Den eneste veien framover er toleranse, samhold og kjærlighet.

Sommerhuset

Vi fikk kaffe og bløtkake hos en gammel dame, en nabo. Det var roser på bordet, bløtkaken var pynta med bringebær fra hagen og det gikk litt tid før vi forsto at hun var i ferd med å få et slag og måtte kjøres på sykehus. Hun sa ikke noe om det. Jeg gikk hjem og begynte å grave et stort hull i hagen, mellom morbærtrærne.

Vi gikk ti stykker for å se Melancholia i landsbyens kino. Vi gikk rystet hjem igjen, spiste rabarbrakompott (hva spiser man før verdens ende) og prøvde å ikke se på månen. Satt rundt bordet i spisestua og snakket, om hva Von Trier kan ha ment. Etter hvert som vi kastet meninger over bordet var det som om vi ikke lenger snakket om filmen, men fant en måte å snakke om oss selv til hverandre på.

Når vi la oss under dyna var huden varm, det var sola som fortsatte å brenne i den.

Da jeg sto i hagen og gravde fikk jeg plutselig en følelse av at pappa kunne se meg fra vinduet. Jeg hadde rett, på kvelden spurte han meg hva jeg hadde gravd etter. Gull, sa jeg. Du så ivrig ut, sa han.

Jeg fortsatte å grave på hullet de neste dagene, det ble større for hver dag. Jeg fant mange interessante insekter nede i jorda, noen var røde eller brune, andre var blekhvite og uferdige. Jeg viste dem fram til Hanna etter hvert som jeg fant dem. Etter en stund ba onkel meg fylle det med kompostjord. Vi planlegger å plante jordbær der til neste år.

  

Joseph Brodsky om litteraturens rolle

Vems avbild vi än är skapade till, är vi redan fem miljarder, och någon annan framtid än den som konsten skisserat har människan inte. Eljest väntar oss det förflutna, i första hand det politiska förflutna, med alla dess polismuntrationer i masskala.

Hursomhelst, en situation i samhället där konsten i allmänhet, och litteraturen i synnerhet, är ett prerogativ för en politisk minoritet, förefaller mig osund och farlig. Jag menar inte att man skall ersätta staten med ett bibliotek – även om denna tanke har hemsökt mig upprepade gånger – men jag hyser inga tvivel om att det skulle finnas mindre sorg i världen, om vi valde våra härskare på grundval av deras läsbakgrund och inte på grundval av deras politiska program. En potentiell härskare över våra ödan borde, tycker jag, inte i första hand utfrågas om hur han tänker sig den utrikespolitiska kursen utan om sin syn på Stendhal, Dickens, Dostojevskij. Det faktum, att litteraturen närs just av mänsklig mångfald och enfald, gör den till ett säkert motgift mot allsköns kända och framtidiga försök till masslösningar av mänsklighetens problem. Som etiskt försäkringssystem, åtminstone, är den vida pålitligare än en uppsättning trossatser eller en filosofisk doktrin.  

Eftersom inga lagar kan försvara oss mot oss själva, kan ingen strafflag förhindra brott mot litteraturen. Vi kan fördöma det materiella undertryckandet av litteraturen – förföljelser av författare, censuringrepp, bokbål – men vi står maktlösa när det gäller det värsta brottet: att inte läsa böckerna. För detta brott pliktar människan med sitt liv; och om det är en nation som begår brottet pliktar den för det med sin historia. Eftersom jag lever i det land jag lever, skulle jag kunna vara den första att tro att det finns ett visst samband mellan människans materiella välstånd och hennes litterära obildning; vad som emellertid avhåller mig från detta är historien i det land där jag föddes och växte upp. Ty reducerad till ett orsak-verkan-minimum, till en grov formel, är den ryske tragedin just tragedin hos ett samhälle, där litteraturen blivit ett prerogativ för en minoritet: den berömda ryska intelligentsian.

Fra Nobelföreläsning 1987

Her sitter jeg og skriver for tida

Oh if I had one, I'd play this on piano

Jeg har solbrente legger, sitter i Eiras stue, ser på når hun ikke får til å lukke kofferten sin. Og det er ikke jeg som gråter, jeg er for nummen. Jeg har så vondt i fotsålene, i magen og i nakken at det er ikke plass til mer. Det er ikke jeg som flytter, det er alle andre. Jeg er så fylt opp av Beatevej og Søndermarken og Studiestræde at det ikke er plass til andre byer. Jeg ser ned på Nørrebrogade, siste gang jeg ser den akkurat herfra. Gir Eira en klem, men ikke den siste.

Og fire dager seinere regner København ned, bakgården blir en innsjø, utenfor vinduene blir lyset skrudd av og på av og på. Det regner så hardt at jeg ikke kan høre vannkokeren. 

Og pludselig har selv du fået en historie.

Det er ikke længere helt tilfældigt

hvilke gader du undgår

så lidt som at du også i dag har sat dig

ind på netop denne café

(...)

Søren Ulrik Thomsen

Halv tolv slutter det å regne. Kvart på tolv låser jeg opp sykkelen, det er mørkt, ingen andre er ute, og byen lukter nøyaktig som en skog.  

I parken med Line, ligger i sola med ei bok på magen. Jeg har ingenting bak øyelokkene, bare spindelvevaktige ord, et alfabet av insektsaktige former. Etterpå går vi og spiser økologisk suppe.