Vems avbild vi än är skapade till, är vi redan fem miljarder, och någon annan framtid än den som konsten skisserat har människan inte. Eljest väntar oss det förflutna, i första hand det politiska förflutna, med alla dess polismuntrationer i masskala.
Hursomhelst, en situation i samhället där konsten i allmänhet, och litteraturen i synnerhet, är ett prerogativ för en politisk minoritet, förefaller mig osund och farlig. Jag menar inte att man skall ersätta staten med ett bibliotek – även om denna tanke har hemsökt mig upprepade gånger – men jag hyser inga tvivel om att det skulle finnas mindre sorg i världen, om vi valde våra härskare på grundval av deras läsbakgrund och inte på grundval av deras politiska program. En potentiell härskare över våra ödan borde, tycker jag, inte i första hand utfrågas om hur han tänker sig den utrikespolitiska kursen utan om sin syn på Stendhal, Dickens, Dostojevskij. Det faktum, att litteraturen närs just av mänsklig mångfald och enfald, gör den till ett säkert motgift mot allsköns kända och framtidiga försök till masslösningar av mänsklighetens problem. Som etiskt försäkringssystem, åtminstone, är den vida pålitligare än en uppsättning trossatser eller en filosofisk doktrin.
Eftersom inga lagar kan försvara oss mot oss själva, kan ingen strafflag förhindra brott mot litteraturen. Vi kan fördöma det materiella undertryckandet av litteraturen – förföljelser av författare, censuringrepp, bokbål – men vi står maktlösa när det gäller det värsta brottet: att inte läsa böckerna. För detta brott pliktar människan med sitt liv; och om det är en nation som begår brottet pliktar den för det med sin historia. Eftersom jag lever i det land jag lever, skulle jag kunna vara den första att tro att det finns ett visst samband mellan människans materiella välstånd och hennes litterära obildning; vad som emellertid avhåller mig från detta är historien i det land där jag föddes och växte upp. Ty reducerad till ett orsak-verkan-minimum, till en grov formel, är den ryske tragedin just tragedin hos ett samhälle, där litteraturen blivit ett prerogativ för en minoritet: den berömda ryska intelligentsian.
Fra Nobelföreläsning 1987
No comments:
Post a Comment