Per Olov Enquist om å få et kall

För att bli missionär eller diktare måste man få kallelse, och sedan utsändas. Vad beträffar missionärerna hålls då en särskild ceremoni när dessa skola utsändas. I varje fall de till Kongo. Han är säker på att samma utsänding måste gälla dessa som äro kallade till diktare.

Att kalla sig diktare utan att vara kallad, eller fått välsignelse i bönhuset som utsänd, är förhävelse. Han är säker på att dessa som skriva likt missionärerna måste kallas, utsändas och välsignas av församlingen. Men vågar ändå provskriva en dikt. Den låter: «Vintern har flytt, / våren har kommit / bäckarna porla i kapp med varann / Nu skall vi leka och spela kulor / för nu har våren kommit minsann.» Han är ganska nöjd med rimmet men visar inte sin dikt, utan sparar den till en diktsamling med pärmar, i hopp om att få ihop til flera, vilket han inte får, vilket bekräftar misstanken. Han känner ju att han inte är kallad.

Misstanken skall leva kvar i honom i hela hans liv. Det är som byn, den som är delad. Han fattar inte, någon inne i honom är kallad, men vem är han? Dödbrodern eller han själv? Och ingen i honom är i varje fall utsänd med församlingens gillande.


Et annat liv
Per Olov Enquist